Vill du få besked när bloggen uppdateras? Följ via bloglovin' här!
Igår hade jag lite väl mycket problem, min mobil försvann någon gång under fredagskväll och jag kunde inte förstå när. Därför blev min dag ganska handikappad, mamma fick lov att höra av sig till Ingela så hon fick mocka åt mig; eftersom det blev svårt att kunna ta sig hem. Jag spenderade hela dagen uppe i Hoforsbacken, satt i liften och snackade väldigt mycket skit med folk. Fick också en godispåse och blev bjuden på korv, kan inte bli bättre då. Men igår tog jag mig aldrig hem från Hoforsbacken, jag följde med en vän hem och skulle vänta på bussen. Dock råkade jag bli kvar över natten eftersom vi spelade tv-spel och tittade på diverse olika dåliga tvprogram. Kul hade jag också, klockan tickade iväg fort och kvar blev jag över natten.
Imorse hade jag en dålig känsla i magen, planen var att jag skulle bege mig iväg tidigt och komma hem tidigt från stallet. Jag skulle hinna med första eftermiddagsbussen från Hofors ner till Fagersta By. Men glad är jag att jag litade på min magkänsla och inte begav mig iväg utan låg kvar i sängen och tittade på Wasaloppet. För den buss som skulle ta mig tillbaka till Hofors i tid till bussen ner till min håla stod nämligen i full brand idag precis före Hoforsbacken. Det var inte mycket kvar av bussen, och jag är väldigt glad att jag inte satt på den. Jag tror inte mamma hade varit så glad att få ett samtal om att jag suttit på den, inte för att någon kom till skada direkt. Men man vet ju aldrig, det hade kunnat blivit värre än vad det blev också.
Jag åkte bussen som gick en timme efter att den buss som brann skulle lämna Hofors mot Gävle, och det var inte en vacker syn. Jag skyndade mig hem till Ingela för att låna telefonen och höra av mig till mamma att jag var okej och inte hade suttit på just den bussen. Men där fick jag inget svar och hon visste inte att olyckan hade inträffat. Jag var i alla fall till Ruben idag och jobbade lite på få honom att sköta sig i stallet, hans tendenser att hänga i kedjorna och bråka verkar inte släppa. Men efter många om och men och sura miner från min del så gick det bättre. Dock sparkade han ut en hink med vatten över stallgången och lät mig inte göra rent hans hovar riktigt. Ruben håller på och byter stråle i båda framhovarna och stålrötan har blivit värre sedan han fick skor. Nu kämpar vi igen och hoppas på att det ska bli bättre snart igen och förhoppningsvis försvinna helt.
Jag vet ingenting längre, allt känns helt lönlöst. Det känns som att jag inte kommer längre med Ruben, som att jag inte kommer komma honom närmare inpå. Vissa stunder funderar jag på om jag verkligen inte bara ska ge upp, men samtidigt vill jag inte svika honom. Jag får helt enkelt fortsätta kämpa på och hoppas på att han släpper på ännu en spärr snart. Jag hoppas allt blir bra, och jag hoppas att jag får träffa honom igen.
i do not know you any more, i never knew you anyway
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
» Kommentera inte att jag är "för stor" för att Rida Ruben, jag har djurskyddshandläggaren Mona Rönnings utlåtande om saken.
» Du får självklart kommentera vad du tycker om det jag gör, men i den benämning att du tycker som du gör och inte predikar om vad som är rätt och fel.
» Kommentarer med tips om tävlingar är självklart välkommna, jag tycker om att delta i diverse olika tävlingar för nöjes skull.