” P R E S E N T E R A D I G O C H D I N H Ä S T ”
Min första ridtur på Ruben i en av hagarna i gamla stallet.
Mitt namn är Erica, jag är född och uppvuxen i Gävle men bor sedan några år tillbaka i Hofors. Hästarna har så gott som alltid varit en stor del av mitt liv, även om jag inte alltid har spenderat tid tillsammans med de så har jag granskat dem på håll. Genom åren som har gått har många hästar passerat och lämnat spår inom mig, många har gett kunskap medans andra har gett mig tankeställare. Den häst som lämnat störst och djupast spår inom mig är ändå Virmari. Det är tack vare henne som jag ser på saker och ting ur ett nytt perspektiv. Det var hon som intalade mig om att det viktiga var inte att rida och alltid göra allt perfekt, det viktiga var att göra det tillsammans.
På min fritid så spenderar jag den största tiden tillsammans med Ruben, som också oftast kallas för "min prins". Han får mig att må bra och se fram emot att ha något att göra om dagarna. Annars spenderar jag också mycket tid i Hoforsbacken där jag oftast befinner mig i skidboden. Jag åker själv snowboard och har gjort det sedan sportlovet 2006 om jag inte minns helt galet, det var också då som mamma träffade sin nuvarande man. Fotograferingen är något som jag också tycker att är otroligt roligt att hålla på med, helst fotograferar jag hästar, men det fastnar också lite annat på bild ibland.
Just nu äger jag 2 bilar, en Ford Anglia från 1957 och en sunkig Volvo 245'a som jag inte har någon koll på vad det är för årsmodell på. Min tanke var att göra ett custombygge av dessa bilar tillsammans och skapa något lite unikt. Men jag är kluven för hur jag ska göra, jag har ingenstans att arbeta och funderar över om jag inte ska sälja de och köpa en bruksduglig bil. Det är faktiskt så att bilarna står mig väldigt nära hjärtat, jag har länge velat bli billackerare eftersom det var något yrke jag tyckte var intressant. Jag blev lovad utbildningen av en skola i Falun, men jag har inte sett skymten av den. Nu till sommaren tar jag studenten som Fordonsmekaniker.
Jag har alltid varit tankspridd och inte alls velat vara tämjd, om jag får uttrycka mig så. Skolade från skolan gjorde jag för första gången när jag gick i årskurs 1, idrotten var aldrig någon stor hit hos mig. Med åren som gick bättrade jag mig en hel del och skötte skolan, men när jag började åk 7 blev det mer skolk. När jag sedan flyttade till Hofors blev det värre och jag hamnade i lite halvkasst umgänge, men jag kan inte klandra dem, det var underbara personer. Vårterminen i åk 9 kämpade jag för att komma in på gymnasiet, vilket jag gjorde. Men jag har fortfarande inte blivit bättre på att gå i skolan. Nu funderar jag på att läsa vidare efter Gymnasiet.
Min familj består av Mamma, hennes man, Pappa, bonus systrar och två små bröder. Nu ska ni inte tro att vi alla bor tillsammans, för det gör vi inte. Min pappa och 16åriga bror bor i Gävle. Äldsta bonus systern bor i Stockholm och den yngsta har egen lägenhet i Hofors, men ska flytta hem igen. Jag bor tillsammans med Mamma, hennes man och "Liten" som vi kallar min yngsta bror för, i dagsläget 2 månader gammal. Till familjen hör även mina två katter, Tiger som blir 11 år till midsommar och Diego som blir 2 år i slutet av sommaren. Numera räknas också Ruben in till familjen..
 Huvudbild på Ruben under första ridturen. |
Ruben är en Shetlandsponny som var 7 år när han kom för att gå på bete där jag lånade en ponny innan. Han är nära maxad Shetlandsponny och väldigt grov i kroppsbyggnaden. Jag känner att jag inte har rätt att skriva ut all hans historia här, det jag vet är att han inte har haft det så värst bra innan hon som jag lånar honom av köpte Ruben. Hon har berättat i korta drag att Ruben förmodligen har blivit slagen i ansiktet och för säkert har fått lasso kastat på sig. Han har även inte fungerat så värst bra hemma hos dem tillsammans med deras små barn då han inte riktigt vet hur han ska bete sig.
Jag kan inte påstå att Ruben någonsin varit elak, han är mer missförstådd och kan inte själv förstå hur han ska bete sig gentemot människor. I början förstod jag inte varför det var så svårt att komma innanför hans skyddsmur, varför det inte gick att få kontakt med honom. Men nu efteråt, efter 7 månaders arbete har jag kunnat förstå varför. Han kunde inte förstå mig och han kunde inte göra sig förstådd av mig. Till en början gick det inte alls att leta honom i grimskaft, han gick bara och tryckte emot och oftast försökte springa ifrån. Det var en vetenskap att kunna tömköra honom, han bara vände om och skulle gå "hem".
Att ta med hans älskade flickor på promenad var inte heller något vidare smart drag, hans hingstfasoner kröp fram och visade sig väldigt tydligt. Ruben hade en tendens att stanna vid travstallets Nordishingstar och framslå. Det spelade ingen roll vilken häst vi mötte eller passerade i en hage, Ruben skulle stanna och framslå och visa att han minsan var störst, bäst och vackrast. Ett till problem vi hade var att det inte gick att ha Ruben själv i stallet, han höll på och klättrade över boxdörren som var 120 cm hög! Inte heller gick det att ha honom stå på stallgången lugnt heller, han dansade fint från sida till sida och vägrade stå stilla.
Med tiden som har gått har jag förstått hans beteende mer och mer, innest inne är det en osäker liten grabb som trånar efter att göra sig förstådd. Nu, 7 månder senare står han som en ängel på stallgången, tömmarna bara ligger i händerna på mig eller hänger runt nacken när vi tömkör. Han försöker göra sig förstådd och kämpar för att förstå sig på mig. Den tidigare dominanta och kaxiga Ruben har bytt skepnad till en lugn och inte så värst dominant grabb. Jag tror faktiskt att Ruben äntligen har blivit sitt rätta jag. När han väl släpper någon innanför sin skyddsmur är han välrdens underbaraste, han är otroligt nyfiken och villig att lära sig nya saker.
Ruben har blivit riden 3-4 gånger sedan han kom på bete, mer har inte blivit av på grund av olika faktorer. För det mesta blir han tömkörd och longeras, nu när han äntligen har lärt sig att springa på ett runt spår. Men han är fortfarande aningen rädd om huvuvdet, hastiga rörelser i närheten av hans huvud när han inte är berädd gör att han kastar sig bakåt och rullar med ögonen. Det syns att han är rädd för att bli slagen. Även det har blivit mycket bättre senaste månaden. Så snart Ruben är mogen nog så ska jag leta efter en lagom liten tuff tjej som vill rida honom, min önskan är ändå att han ska bli riden regelbundet och kanske även starta en liten clear round tävling till sommaren.
i’m finding it hard to resist so show me what i’m looking for
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
» Kommentera inte att jag är "för stor" för att Rida Ruben, jag har djurskyddshandläggaren Mona Rönnings utlåtande om saken.
» Du får självklart kommentera vad du tycker om det jag gör, men i den benämning att du tycker som du gör och inte predikar om vad som är rätt och fel.
» Kommentarer med tips om tävlingar är självklart välkommna, jag tycker om att delta i diverse olika tävlingar för nöjes skull.